Ska försöka beskriva den så bra som möjligt... Jag kommer nämnligen inte ihåg allt. Men here we go!

Oliver va beräknad till den 16/4-14.

Lördagen den 19/4 vaknarjag vid 04:00 ungefär, och har ont i magen. Jag hade inte en tanke på att det skulle kunnat vara värkar, så jag satte mig i duschen och spolade varmt vatten över magen i hopp om att det skulle lugna ner sig. Eftersom jag och Micke bodde hos min mamma, i väntan på att få tillgång till våran lägenhet, så va jag tyst som en mus.
Vid 05.00 gav jag upp, jag fick bara ondare i magen.. Och då slog det mig, SHIT jag kanske har värkar?!
Så jag smög in till mammas sovrum, sätter mig på sängkanten och viskar med gråten i halsen "mamma, jag tror jag har börjat få värkar". 

Mamma sätter sig upp, känner på magen, och kontaterar att jag har värkar.

Vi bestämmer oss för att inte väcka Micke än, så han får vila ut så länge som möjligt.

Vid 06:30 kommer vi på att jag varken har skrivit något förlossningsbrev eller packat skötväskan... Så mellan värkarna sitter jag och skriver vad som ska packas ner och ett snabbt förlossningsbrev.

Redan nu har jag svinont, och tänkte "äsh, mycke värre än såhär kommer det nog inte att bli..."
Jag hade fel. Oj, va fel jag hade...
Vid ungefär 09:00 vaknar Micke av att jag sitter inne på toaletten och ylar, så det ekar i hela lägenheten. Satan i gatan va ont jag hade. Micke undrar vad det är som händer, min mamma lyser upp och säger med det största leendet jag sett på den kvinnan "ni ska bli föräldrar idag!" 

Och Micke lyser upp lika mycke han, kommer fram till mig och kramar mig, varav jag snyftar fram "jag ska få min bebis idag!"

Vid ca 11:00 så ringer mamma till förlossningen och ska kolla om vi ska åka in eller inte... Micke har klockat värkarna, men det är inte riktigt dags att åka in än. Trodde vi.
När sköterskan i telefonen får höra hur jag ylar och skriker så säger hon åt mamma att vi ska åka in.
Så, vi packar ihop oss. Jag tar med mig ett gosedjur, en hund. Och sen går vi ner till bilen. Micke sprang i förväg och körde fram bilen framför porten, mamma hjälper mig ner för trappan. Sen sitter jag nästan på golvet i baksätet och tar ut smärtan på passagerarframsätet. 

När vi kommer in till förlossningen så kan jag knappt stå på mina egan ben när jag får en värk. Benen viker sig. Så jag hänger på mamma och Mickes axlar. Vilket blev väldigt tokigt eftersom mamma är kortare än mig och Micke är längre än mig... Men men, vi möts av en sköterska som säger att dom håller på att fixa ett rum åt mig. Vi får vänta en stund, jag står och skriker i korridoren. Vi kommer in på rummet, dom kollar hur öppen jag är. 4 cm. Asbra! Sköterskan frågar vad jag vill göra. "JAG VILL BADA!" vrålar jag och sköterskan svarar med ett leende "ja, men självklart, då fixar vi det!" och vi gick in i badrummet nästan på en gång. I badrummet är det dämpad blysning, ett stort badkar och det hänge lustgas på väggen vid badkaret. Jag sätter mig i badet, Micke börjar spola upp vatten och sköterskan presenterar lustgasen för mig. Lustgasen blev under förlossningen min BÄSTA vän. 

Jag kommer inte ihåg hur länge jag satt i badet. Men säkert 2 timmar. Många skratt från Mcke och mammas sida blev det under dom 2 timmarna... 

Sen kommer sköterskan in och ska kolla om jag har öppnats mer. Hon får det till att jag är öppen 5 cm. Alltså, 1cm på 2 timmar. Jag får gå upp ur badet, gå in på rummet igen.
Jag hittade gåbordet, vilket va jävligt skönt att ha också! 

Här någonstans kommer min lillasyster in. Och jag börjar gråta av lycka när jag ser henne. Hon hade tagit med sig godis och glass till mig. Gullunge!

Jag vaggar omkring i rummet. Sköterskan kommer in igen och sätter värkstimulerande dropp för att jag ska öppnas fortare, för det hände i stort sett inget. Någonstans här så skriker jag "jag vill ha kejsarsnitt", "jag vill inte vara med längre" och "jag tänker gå hem nu"...

Efter ett bra tag så kollar dom igen... 6 cm. Kommer in och kollar en gång till, det har inte hänt något sen sist dom kollade, så dom ökar droppet lite.

Samma sak gjorde dom typ 3 gånger.. Under den tiden så sattes epidural och jag "överdoserade" lustgasen under tiden dom satte den. Jag va livrädd att dom skulle sätta den fel på något sätt. Och vi väntade ännu mer, jag vaggade omkring med gåbordet, skrek, ylade, lustgasade mest hela tiden. Sen sa det PANG. 
På 40 min, tror jag att det va, så öppnades jag dom sista 4cm. Och jag kan lägga till att vid 6 cm så kände jag att jag ville börja krysta. Det fick vi reda på senare att det va för att Oliver låg i pannbjudning, alltså att ansiktet ittar uppåt när han kom ut, istället för neråt. Så han tröck på ett helt annat sätt... 
I alla fall. Jag va öppen 10 cm och nu skulle jag börja krysta. Nu hade jag så ont så jag helt seriöst trodde att jag skulle dö. Jag va säker på det. Jag skrek även till Micke "du får ingen jävla dotter"...
Jag hade krystvärkar i ungefär 45 min. Att få ut Oliver va rätt svårt, dels för att han låg i pannbjudning och för att han fastnade i bäckenet. EN läkare sa till och med "är han inte ute inom 30 min så får vi ta till något annat sätt..." jag tror han menade akut kejsarsnitt, eftersom Olivers hjärtslag la sig uner 100 i krystvärkarna och lite så.

Sköterskorna bollar mig upp och ner mellan sängen och förlossningspallen. Ena stunden stog jag på alla 4 i sängen, sekunden efter satt jag på förlossningspallen på golvet och hängde på Mickes knän. 

Förlossningspallen va det som funkade bäst tyckte sköterskorna. 
Jag fick mest panik för att jag inte orkade krysta, det gjorde förbannat ont och jag fick panik.
Och mitt i allt, precis när jag känner att jag ger upp, så kommer sköresrkan Emma in, som en räddande jävla ängel! Hon lugnade mig, pratade mig igenom värkarna och såg till att det gick bra.

Efter ungefär 45 min krystvärkar så kommer Oliver utfarande med en väldans fart. Huvut och kroppen i en och samma värk. Jag får återigen panik för jag hörde inte att han skrek, vilket han gjorde så fort han kom ut. Så jag frågade säkert 6-7 gånger varför han inte skriker, och alla svarar "Malin, det är ingen fara, han har redan skrikit" haha!

Oliver tittade ut 21:55 den 19/4-14. Han vägde 3440gram och va 52cm lång.

Det jobbiga i det här är att någon av sköterskorna klantade sig under förlossningen... 
Jag fick ecoli-bakterier (bajsbakterier) i livmodern, så knappt en vecka efter förlossningen så fick jag över 40graders feber och blev inlagd på sjukhus i 8 dagar. Infektionen va så kraftig så jag fick blodförgiftning. Jag fick antibiotikadropp 3 gånger om dagen, i 8 dagar, sen fick jag åka hem och fortsätta antibiotikakuren själv, med tabletter.

Så... Jag tänker inte påstå att min förlossning gick bra, med tanke på att jag trodde jag skulle dö, Oliver satt fast och kom ut "åt fel håll" och att jag fick så pass mycke preoblem efter.
MEN! Allas förlossningar är olika... Jag hade otur. Men såhär i efterhand så kan jag säga att det va så jävla värt, varje sekund av smärta! 

Här är Oliver en dag gammal. Älskade pluttunge <3

Älskade Olli blir 5 månader idag ?
5 månader sen jag låg på förlossningen och sa att jag skulle gå hem om dom inte gjorde kejsarsnitt. 5 månader sen jag skrek till min sambo att han inte kommer få en dotter. 5 månader sen jag trodde att jag skulle dö. 5 månader sen jag kände den värsta smärtan jag någonsin känt. 5 månader sen jag inte vågade andas utan lustgasen.

Men det va det värt. Så in i helvete värt. 5 månader sen mitt mirakel kom till världen.
Jag älskar dig obeskrivligt mycket Oliver <3

Det här är mina pojkar, dom är mitt allt! <3

Micke, 25 år. Mitt livs kärlek!
Oliver, 5 månader. Älskade son <3

Oliver har ätit blåbärspuré för första gången... Han tyckte det va jättegott!
Dock ser det ut som att Oliver har slagit sönder käften :(